Anteckningar om vad vi har gemensamt: Kriskoms bidrag till Förortskonferensen som föddes under ockupationen av Husby Träff i januari 2012.
Vi är övertygade om att förorten är en politisk plats.
Förorten som plats har blivit synonymt med social exkludering men våra natur- och samhällsresurser är paradoxalt nog helt inkluderade i den process där privata intressen tjänar pengar på att vi blir bestulna på våra gemensamma tillgångar. Trots att ingen arbetar hårdare än vi för att förbättra vår ort och våra liv sätts vi i skuld och vår lön är arbetslöshet och nedskärningar, uteslutning och utförsäljningar. Istället för rätten till att själva forma våra liv möts vi av en osäker framtid utan garantier för varken bostad eller inkomst, mötesplatser eller service.
Vi som förortsbor har under flera generationer tagit oss över länder och kontinenter, kommuner och landskap. Trots det möts vi av hinder när vi rör oss över hela storstaden och genom livet. Vi känner alla de uppdelande och hierarkiserande mekanismerna in på våra bara skinn då vår rörlighet – både den rumsliga och sociala – påverkas av rasmässiga, etniska och könsmässiga faktorer. Förorten har blivit global, inte bara för att hela världen med alla sina skillnader befolkar den utan också för att förorten är en tidstypisk plats för exploatering och kontroll som finns i storstäder världen över. Vi ser samtidigt hur de globala kamperna färdas från Paris till Tunis förorter för att nå våra gator och från Tahrir till Syntagma anländer de till våra torg när vi går från att vara offer för det korrupta och uteslutande styret till att vara huvudpersoner i våra liv och i vår ort.
Vi är övertygade om att det är nödvändigt och möjligt att organisera ett gemensamt återtagande av respekten och resurserna.
Det visar de kamperfarenheter som förorterna har ackumulerat de senaste åren – från Biskopsgården i Göteborg till Husby i Stockholm och vidare. Vårt behov av ett gemensamt nätverk grundar sig på dessa kamper. Oavsett om det är rödgröna eller blåbruna politiker, tjänstemän eller affärsmän, som agerar som om de förfogar över våra gemensamma tillgångar så representerar de inte oss. Vi representerar heller inte förorten men förorten representerar vår situation. Vi är alla involverade i processer av återtagande av tid och rum – vi skapar mötesplatser för interaktion och kommunikation bortom den kontroll som utövas och den isolering som alltid har gynnats i förorten. På så vis får vi möjligheten att producera och cirkulera samarbete, kunskap och kamp som kan multipliceras med de skillnader och blandningar som utgör förortens levande rikedom – mot uppdelningarna och hierarkierna i storstaden och mot den hela tiden mer brutala privatiseringsregimen.
